lillklara

Tisdag.

Jag vaknade halv 7 och var nere 10 i som jag bör. Morgonbesväret började, dvs att få Ewan att göra det han ska istället för att se på tv. Halv 8 kom en tjej från Polen som ska städa toaletterna under tiden jag är här. Anledningen är att jag är den sista au pairen de kommer ha och nästa termin behöver de bara någon som städar så Alison vill lära känna tjejen som ska göra jobbet. Fånigt kan man tycka men jag tackar då inte nej om jag slipper städa toaletterna! När klockan var 8 hade grabben fortfarande inte klätt på sig och det är då vi borde börja gå till skolan enligt hans mor. Efter lite tjatande kom vi i alla fall iväg. För att få promenaden att gå snabbare försöker Klara hårt med att få igång ett samtal och efter x antal försök så gick det ganska bra. När jag lämnat av honom gick jag snabbt hem igen, pratade med polskan Agnes, tvättade handdukar, strök skjortor men hade det annars ganska slappt. Skönt med tanke på att städningen och tvättandet igår tog 4 timmar istället för 2 som tanken är att de borde göra. När Agnes gått duschade jag klädde mig i pyjamas, la mig i sängen och läste min bok och käkade två kakor. Jag småsov ett tag innan jag sedan klev upp för att göra mig i ordning för att hämta Ewan igen. Jag lastade på mig deras stora bag med karatekläder och travade iväg. När jag hittat pojken gick vi vidare till the Lensbury’s, en träningsanläggning med gym och simbassänger och allt möjligt där båda pojkarna har sin träning. Innan passet började skulle de sitta och göra läxor och käka middag så vi gick in i restaurang delen. Där träffade vi Fraser (han satt däremot vid ett annat bord med en kompis och ville inte att Ewan och jag skulle sitta i närheten av honom. Vi satte oss ändå vid bordet bredvid.) Jag fick Ewan att göra lite läxa innan de åt och sedan sprang han iväg och lekte lite. Själv raderade jag gamla sms och stirrade in i väggen. Karaten började 18.15 så vid 6-tiden gick de iväg för att byta om. Jag fortsatte med väggstirrandet tills de slutade klockan 7. 10 över skulle vi bli upphämtade av en taxi för Alison var hos en väninna och kunde inte hämta oss och pojkarnas pianolärare skulle komma någon gång efter sju och ha lektioner med dem så de behövde komma hem fort. Från då vi kom till gymmet och träffade Fraser så har han bara varit sur och otrevlig så vid det där laget var jag ganska så tärd. Jag fattar att han vill ha space, han är 13 för tusan, inte vill han ha en au pair som följer var steg han tar. Men för i hellskotta, det är väl inte mitt fel att hans mor tycker jag ska följa med på alla de här grejerna! När vi kom hem var jag alltså helt utpumpad och ville bara sova. Jag var trevlig mot pianoläraren och frågade om han ville ha en kopp te, jag kollade med suris om hans rugby kläder behövde tvättas till i morgon och sedan gick jag upp på rummet och grät ögonen ur mig medan jag skypade med Ludde. Det är inte så farligt men jag känner mig bara lite känslig i dagsläget. Efter 30 minuter ropade Fraser och tyckte att jag skulle sortera upp deras träningskläder som de slängt på hallgolvet. Hallå tycker jag då, om han nu vill ta ansvar så gör det nu då. Jag har faktiskt slutat för dagen. Men men, jag går ner och gör ett tappert försök. Har dock ingen aning om vilket knäskydd som är vems och så vidare så jag kommer inte så himla långt. Pappan kommer strax efter hem och jag frågar honom vad jag ska göra med sakerna. Han sa att han skulle ta hand om det där och att jag kunde gå och göra vad jag ville. Han kommenterade att jag var lite röd i ögonen (vid det här laget hade svullnaden gått ner ganska bra) och frågade hur det var men jag sa att jag bara var trött. Han tog i alla fall över det där så bless him! Jag gjorde istället en kopp te, gick upp på rummet och då ringde Lisa så jag pratade med henne i en dryg timme. Grattis Lisas far när han får telefonräkningen, men han har nog råd.

Nu ska jag sova, i morgon är en ny dag.

Puss!