lillklara

Jag kommer inte ihåg något som hände denna dag utöver att det var Frasers födelsedag så när ungarna kom hem tog jag dem till The Lensbury där de skulle käka middag. Sedan for jag hem, strök skoluniformerna, datade lite och såg sedan en halv film innan jag gick och la mig. Härlig fredagskväll va!

---

Lördag.

På morgonen såg jag andra halvan av filmen och gjorde mig sedan i ordning för att åka till Clapham och träffa Julia. Vi fikade och satte oss sedan på en bar för att se rugbymatchen Irland-Wales. Efteråt gick vi till en annan bar och såg en del av England-Scotland matchen. Vi chillade runt och hade det ganska bra, inget over the top underbart, utan bara bra helt enkelt. Sedan for vi hem till henne och sov.

---

Söndag.

Julia skulle in till Brick Lane för att träffa några kompisar men jag kände inte direkt för att följa med eftersom jag var där förra helgen. Jag åkte utan plan och mening in till stan och kom ihåg att de skulle ha ett St Patrick's day firande någonstans inne i stan. Jag sökte runt tills jag hittade mängder med grönklädda irländare och övriga människor som njöt av det vackra vädret. På Trafalgar square hade de satt upp en scen där det spelades livemusik, solen sken, folk var glada och allt hade varit toppen, om det inte var för att jag var 90 % depp. Jag hade bara en sådan där dag man kan ha då allt känns fel. Jag kände mig ensam, övergiven, tragisk, oönskad, misslyckad, patetisk + diverse andra känslor. Konstigt nog kände jag mig inte ful, något som vanligtvis brukar hänga tätt inpå de där övriga känslorna, men nej, jag var helt jäkla smashing good looking. Inte för att det hjälpte direkt, men det är ju någonting åtminstone. Jag satt på trapporna och lapade lite sol i alla fall medan jag lyssnade på musiken. Efter ett tag blev jag kall, trots att vädret, så då gick jag in på the National Gallery och såg på konst genom deprimerade ögon.

Detta är några av de fantastiska konstverk som jag såg där:

Jag misstänker att ni känner igen att de två översta är Vincent van Gogh. Kanske ser ni också att den undre bilden är av Leonardo da Vinci.

Efteråt gick jag in på National Portrait Gallery, mest för att jag ville verkligen inte åka hem så jag försökte dryga ut tiden så gott jag kunde. När jag var färdig där gick jag till Leicester Square, travade utan mål, såg att den av de många biograferna där visade the Princess and the Frog om 45 minuter. Jag tänkte "ja jag är ju tillräckligt tragisk för att gå på bio helt ensam mitt på dagen, så varför inte". Jag gick in och köpte mig en biljett, promenerade sedan till McDonalds och unnade mig den billigaste burgaren jag kunde hitta, åt på stående fot eftersom det var smockat och sedan gick jag tillbaka till biografen. Jag går in i salong 5, en superliten salong med under 50 sittplatser, sätter mig där med en pappa + kids på var sin sida om mig och ser filmen. Den var bra och söt, men som sagt, bruden här var inte direkt på humör. När eftertexterna rullar skrider spöket Klara ut, försöker få tag på Lisa J men lyckas inte. Börjar då ta mig hem. Första tuben är smockfull och upptryckt mot mig står ett gäng skräniga, hesa italienska tjejer som ropar, sjunger och pratar högt. Helt underbart. Tack och lov hade jag superflyt med alla byten så jag var hemma strax innan 7. Då lyckades jag äntligen få tag på Lisa så vi snackade på ett bra tag innan jag gick och la mig klockan 9.